Bitterheten och hatet

Idag, bitter och gnällig (armbågsh-et som styrde humöret), körde jag lite marklyft. Började utan direkt tanke eller plan på hur jag skulle lägga upp det hela. Det slutade med ett försök på dubbla kroppsvikten. Varför jag försökte på det kan man fråga sig, men trodde att bitterheten och hatet skulle kirra det hela, icke.

Marklyft

1*8 á 80 kg (typ wu*)
1*3 á 110 kg
1*1 á 120 kg
1*1 á 130 kg - det här kändes bättre än senast jag körde på 130, därav mitt lite naiva försök på 141,25 kg.
1*1 á 141,25 kg - FAIL! Fick kanske upp stången 10 cm.
1*1 á 130 kg

(*behöver sällan värma upp "på riktigt" då jag har ett fysiskt arbete och är oftast lagom varm då jag kliver in i gymmet)

Sensmoral: Hade jag tagit det lite lugnt med 2*bw försöket och vilat lite mer efter första 130 lyftet och nöjt mig med 135 kg så hade jag säkerligen fått upp stången och därmed dragit ett nytt pr. Nu blev det ju inte något nytt pr. Sen så är det ju kanske inte helt kontigt att jag inte lyckas då jag inte kört så mycket marklyft på sistone, en bra grundregel är ju att för att bli bra på något bör man ju kör det något sånär regelbundet.